Russian Painter.1914-1955 was a painter known for his use of a thick impasto and his highly abstract landscape painting. He also worked with collage, illustration and textiles Nocolas de Stael was born in the family of a Russian Lieutenant General, Baron Vladimir Stael von Holstein, (a member of the Stael von Holstein family, and the last Commandant of the Peter and Paul Fortress) and his wife, Olga Sakhanskaya. De Stael's family was forced to emigrate to Poland in 1919 because of the Russian Revolution; Both, his father and stepmother, would die in Poland and the orphaned Nicolas de Stael would be sent with his older sister Marina to Brussels to live with a Russian family (1922). He eventually studied art at the Brussels Acad??mie royale des beaux-arts (1932). In the 1930s, he travelled throughout Europe, lived in Paris (1934) and in Morocco (1936) (where he first met his companion Jeannine Guillou, also a painter and who would appear in some of his paintings from 1941-1942) and Algeria. In 1936 he had his first exhibition of Byzantine style icons and watercolors at the Galerie Dietrich et Cie, Brussels. He joined the French Foreign Legion in 1939 and was demobilized in 1941.   Related Paintings of Nicolas de Stael :. | The Stand of Nude | Prince Park | Unknown Station | Figure | Five Apples |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
j. w. wallander
Jan Wallander är en svensk forskare, författare och företagsledare född 1920. Han är son till arkitekten Sven Wallander. Efter sin doktorsexamen var han verksam som nationalekonom vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle som han var chef för i början av 1950-talet, 1953-1961 var han chef för Industrins Utredningsinstitut. Han bytte bana från forskningen till banksektorn när han anställdes som direktör för Sundsvallsbanken 1961.
Giovanni da san giovanni
1592-1636 Italian painter and draughtman. He was the most distinguished of the artists working in fresco in 17th-century Florence. An eccentric personality, he was attracted by the charm and informality of northern art and by a satirical approach to Classical themes. He went to Florence in 1608 to study in the workshop of Matteo Rosselli, where he learnt both fresco and oil painting techniques and drew extensively (Baldinucci). In 1615 he painted two ceiling canvases of Putti Supporting the Impresa of Michelangelo for a room in the Casa Buonarroti and in the same period frescoed the dome of the church of the Ognissanti, Florence (completed 1615), with a choir of musician angels. He also painted five lunettes showing scenes from the Life of St Francis in the cloister (completed 1619; in situ). In 1616 his frescoed decoration of an Allegory of Florence (destr.; preparatory drawing, Florence, Uffizi, G.D.S. U. 1122F) on the fa?ade of Cosimo II de' Medici's house in Piazza della Calza won him unexpected and lasting fame. His early works also included several tabernacles, made for patrons in the town and in the surrounding countryside. The Virgin and Child with Saints